Tillbaks igen.....

Denna gång kommer jag från England :-) Var i förra veckan iväg med alla kollegorna i kontraktet till det forna imperiet. Trots att jag ser mig lite som en anglofil har jag inte spenderat mer än 24 timmar på de brittiska öarna förut. Men nu var det dags för 5 hela dagar. Syftet med resan var att samtala med kollegor i anglikanska kyrkan om hur man bygger kyrka lokalt. Redan första dagen fick vi vara med på en gudstjänst i S:t Pauls cathedral - "evensong"kallas gudstjänsten. En urgammal gudstjänstform som var spännande, liknar inget som vi har i vår kyrka. Alla som skulle agera blev hämtade av en kvinna med en stav, det bugades och lästes, delades ut körmedaljer osv. Kul, men inget jag vill gå till varje dag :-)

Vi fick reda på att fler och fler i London går i kyrkan, spännande kunskap med tanke på att det är en gigantisk stad där anonymiteten är stor. Kanske visar det på att man längtar efter att bli sedd, vill finnas i ett sammanhang där man är känd.

Efter flera samtal fick vi också en chans att vandra runt lite och se allt det där man vill titta på i London.

Sedan bar det av till Oxford. På torsdagens kväll satt vi på den pub där Tolkien och C.S. Lewis satt varje torsdag i många år - rätt mäktigt ;-)

Det blev många intressanta samtal under veckan - kyrkan kan växa och vara en plats för många, det fick vi se med egna ögon.

Nu återstår bara att se om man kan överföra något till oss!!

PiP från Flod....

Till alla er....

som eventuellt läser och följer mina tankar: Tack för er tid!

Jag hade för ett par år sedan en samling efter gudstjänsten där barnfamiljerna var särskilt inbjudna. Vi åt en lätt lunch tillsammans och sedan var det dags för barnen att gå och leka. Vi vuxna ägnade oss åt att samtala om tid och hur själva uppfattningen om tiden påverkar oss.

Sällan har tankarna och orden kommit så nära - ämnet tid är verkligen något som engagerar och berör. Vi fick några redogörelser för hur det kan se ut i en barnfamilj idag. Ska sanningen fram så blev jag lite mörkrädd. Ett nyckelord i sammanhanget är stress - från morgon till sena kvällen. Upp på morgonen, frukost, påklädning, till skola/dagis, till jobbet, hämta på skola/dagis, äta lite, skjutsa till träning, hinna handla, hämta från träning, hem till läxor, kvällsmat, sovdags... Och sedan samma visa nästa dag.

Att hinna umgås är ju inte att tänka på!

Hur i hela friden skall man som kyrka kunna vara en motvikt? Oftast blir det ju så att man bara späder på stressen med allt som man ska göra om barnen ska vara med på en gudstjänst och sjunga eller agera.

Några svar fick vi inte, men vi lärde oss att dialogen är oerhört viktig. Att få prata med familjerna gör att stressen minskar.

Något annat som var tydligt i samtalet var att vuxna behöver få vara vuxna. Drömmen för vissa var att bara kunna umgås med partnern, äta gott, sova ostört...

Det drömmer vi väl alla om?? ;-)

PiP från Flod....