Till alla er....

som eventuellt läser och följer mina tankar: Tack för er tid!

Jag hade för ett par år sedan en samling efter gudstjänsten där barnfamiljerna var särskilt inbjudna. Vi åt en lätt lunch tillsammans och sedan var det dags för barnen att gå och leka. Vi vuxna ägnade oss åt att samtala om tid och hur själva uppfattningen om tiden påverkar oss.

Sällan har tankarna och orden kommit så nära - ämnet tid är verkligen något som engagerar och berör. Vi fick några redogörelser för hur det kan se ut i en barnfamilj idag. Ska sanningen fram så blev jag lite mörkrädd. Ett nyckelord i sammanhanget är stress - från morgon till sena kvällen. Upp på morgonen, frukost, påklädning, till skola/dagis, till jobbet, hämta på skola/dagis, äta lite, skjutsa till träning, hinna handla, hämta från träning, hem till läxor, kvällsmat, sovdags... Och sedan samma visa nästa dag.

Att hinna umgås är ju inte att tänka på!

Hur i hela friden skall man som kyrka kunna vara en motvikt? Oftast blir det ju så att man bara späder på stressen med allt som man ska göra om barnen ska vara med på en gudstjänst och sjunga eller agera.

Några svar fick vi inte, men vi lärde oss att dialogen är oerhört viktig. Att få prata med familjerna gör att stressen minskar.

Något annat som var tydligt i samtalet var att vuxna behöver få vara vuxna. Drömmen för vissa var att bara kunna umgås med partnern, äta gott, sova ostört...

Det drömmer vi väl alla om?? ;-)

PiP från Flod....